Berlin och Bryssel är två helt olika städer. Bryssel präglas av trånga gator med smala tre- eller fyravåningshus som står tätt tätt. Om en bil skall fickparkera (Brysselborna är ena hejare på att fickparkera) så stannar trafiken i båda riktningarna. Men Brysselborna förefaller ta det ganska lugnt och trafiken präglas av en respektfull artighet. Som fotgängarna bereds man alltid väg på övergångsställena. Det är en smutsig stad med brist på gröna ytor (eller ytor överhuvudtaget - det är väl Grand Place som är undantaget).
När man då anländer till Berlin och områden runt Kurfürstendam är det som att kliva ut ur en trång garderob ut i en stor spegelsal. Det går breda raka avenuer rakt genom staden. Det växer träd överallt och inne i staden finns det en skog (Tiergarten) där det lever vilda djur. Sedan är ju Berlin en storstad, en turiststad - det märks omedelbart. Det hör till saken att jag åkte från ett regnigt och grått Bryssel till ett somrigt och soligt Berlin. Det var hur som helst en berusande frihetskänsla att komma till Berlin!
Men det finns även likheter mellan städer. Berlin är ju en stad där det fula och slitna (men kanske charmiga och pittoreska) står sida vid sida med det rena och vackra. Det är ju det faktum att Berlin har haft ett nedgånget centrum som gjort staden till ett kulturellt centrum i Europa. På samma sätt flyr Brysselborna stadscentrum för att ge plats åt internationella studenter, praktikanter och lycksökare. De båda städernas själ och puls är nära förknippat med städernas avigsidor.
TV-tornet vid Alexanderplatz
Från TV-tornet mitt i stan, en politisk symbol på den tiden det byggdes, får man en utmärkt utblick över staden. Man skymtar gråa betongöar som svävar över horisonten i fjärran. Det är stadens förorter. När man är i Berlin som turist ser man bara en mycket liten del av staden.
Babylons murar på Pergamonmuseet
När det kommer till "sightseeing" så är Pergamonmuseet ett måste vid ett besök i Berlin. Låt mig jämföra med Historische Museum där kan man färdas genom tiden från förromersk tid till efter första världskriget. Varje epok har sin avdelning med utställningsobjekt och förklarande texter. Fokus ligger givetvis på Tysklands historia, som sig bör. Men var finns den röda tråden? Vad vill man egentligen med utställningen? På något sätt får man en känsla av att det handlar om det tyska rikets uppgång och fall och uppgång igen. Fram tills efter första världskriget går det att beskriva en nationell tysk historia utan att det blir allt för problematiskt. Faktiskt fanns det upplysningar om den utbredda antisemitismen i Frankrike vid 1900-talets början. Vad jag menar är att Historische museum känns som en historisk kvarleva i sig - ett monument över 1800-talets nationella strömningar från vilken tid museet härstammar.
Pergamonmuseet - det vill jag påpeka - är inte bättre än Historische museum ifråga om självreflektion. Pergamonmuseet har fått sitt namn från den antika grekiska staden Pergamon vid Mindre Asiens kust (Turkiet). Denna stad grävdes ut av tyska arkeologer i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Från utgrävningsplatsen fraktades alla föremål till det tyska rikets huvudstad för att ställas ut för allmänheten. Det blir ju ganska långt att åka för dem vars historia det är. Tyskarna hade ju vid tiden före första världskriget goda relationer med Ottomanska riket vilket slutligen föll samman (eller delades upp) efter första världskriget som ett resultat av centralmakternas förlust. Tyskarna gjorde samma sak där som britterna gjorde i Egypten (Brittish museum) och fransmännen på andra ställen. Jag menar inte att man skall avstå från att ställa ut objekten utan att utställningen borde problematiseras utifrån den historiska kontexten för museets tillkomst.
Men, om man hyser det minsta intresse för antik historia är Pergamonmuseet ett måste. Det är fantastiska föremål man får beskåda! Man får en liten apparat och hörlurar där man kan knappa in sifferkoder för varje objekt. På det viset får man en guidad tur genom museet. Det är verkligen något andra museer borde ta efter. Jag vandrade omkring på Pergamon och museet för islamisk konst (på andra våningen) i två och en halv timme!
Potsdamerplatz
Berlinmuren gick precis vid Potsdamerplatz. Idag kan man inte ana det överhuvudtaget. Potsdamerplatz tror jag visar på Berlinbornas syn på muren och delningen. Man vill gärna sopa igen spåren från den. I det här fallet med (vid den tiden) moderna glasskrapor.
Alla har hört om skyway med vem har hört om sky-sewer?
Vid Potsdamerplatz upptäckte vi lila rör som slingrade sig genom staden en bit över marken. Vi undrade vad det var för konstverk men kunde inte hitta någon skylt eller förklaring någonstans. Ganska speciellt tänkte vi. Sedan upptäckte jag att det fanns sådana här rör i hela stan - och att de gick ner i avloppsbrunnar här och där. Det visar sig att man har avloppsrör ovan mark. Antagligen är det något slags reservlösning. Hur som helst förklarar det den stundom aningen unkna odören man kan känna i Berlin då och då.
Det blir nog fler resor till Berlin framöver. Men nu skall jag passa på att göra Bryssel de närmaste veckorna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar