Jag håller helt med om utgångspunkterna för artikeln. Om vi klarar oss utan att använda animaliska produkter för ett visst syfte så borde vi låta bli och istället använda vegetabiliska eller syntetiska produkter. Men i nyhetsinslagen får man lätt bilden att att förbudet mot att testa kosmetiska produkter på djur betyder att inga djur används i produktionen av smink.
Det är inte sant. Jag tror alla är medvetna om hur sköldlöss föds upp enbart för att bli rött färgämne i smink och vissa livsmedel. Dessutom kräver lagstiftning i hela EU att alla nya (och gamla) kemiska produkter testas på djur. Däremot får man inte testa den kosmetiska slutprodukten på djur.
Den svenska lagstiftning på området har som utgångspunkt att djurens inom animalieindustrin inte skall utsättas för lidande. För vilket syfte de föds upp har ingen betydelse. Enbart när det gäller djurförsök finns särlagstiftning som innebär att djur får utsättas för lidande i syfte att få ny vetenskaplig kunskap. I verkligheten säkerställer inte djurskyddslagen att djur inom animalieindustrin undgår lidande eftersom portalparagraferna i djurskyddslagen om att djur inte skall utsättas för onödigt lidande och kunna leva naturligt inte har implementerats i mer specifika bestämmelser för hur djur skall hållas och skötas. Dessutom är kontrollen av djurskyddsbestämmelserna undermålig samt straffbestämmelserna i många delar otillträckliga.
Ett exempel är minkuppfödning. Minkuppfödningen ger inte minkarna möjlighet att bete sig naturligt som därmed utsätts för lidande (SOU 2003:86). Men minkuppfödarna menar att genomgripande förändringar i uppfödningen skulle medföra att minkindustrin inte skulle bära sig på grund av ökade kostnader. Därmed blir effekten av en anpassning till djurskyddslagen att minkindustrin avvecklas. Därför behöver minkuppfödarna kompenseras för bortfall av sin näringsinkomst. Men ofta hör man argumentet att minkuppfödning borde avvecklas för att vi inte behöver pälsarna. Vi människor har inte rätt att föda upp och slakta djur bara för deras skinns skull. Det argumentet håller jag med om, men det finner inte stöd i djurskyddslagen.
Förbudet mot att testa kosmetiska produkter på djur har sin grund i att djuren i djurförsök får utsättas för lidande. Argumentet är att testning av kosmetiska produkter inte ger någon ny vetenskaplig kunskap utan är onödig i jämförelse med djurens lidande. Det gäller möjligen särskilt med tanke på att ingredienserna redan har testats på djur. Lagstiftningen säkerställer dock i teorin (om än inte i praktiken) att tuppar inte utsätts för onödigt lidande i uppfödningen. Därmed faller möjligheten att utifrån djurskyddslagen argumentera mot uppfödningen i sak. Man får istället fokusera på hur den konkreta uppfödningen går till och om den är i linje med djurskyddslagens intentioner.
Men varför kommer denna nyhet upp på nyhetsförmdelares Internetsidor om tupparnas villkor redan delas av djuren inom animalieindustrin världen över. Jag tror att förklaringen ligger i två delar. För det ena är det en minoritet som gör läppförstoringar. I det övriga samhället finns en viss negativ inställning till skönhetsoperationer generellt som gränser till moralism (alltså att man inte borde ändra sitt "naturliga" utseende - möjligen att det också är "fusk"). En aspekt på denna inställning tror jag ligger i att det fortfarande är så pass dyrt med skönhetsoperationer att det oftast är förbehållet de mer förmögna.
För det andra är tuppar och hönor djur som tillsammans med t.ex. hundar, katter och kaniner hålls som husdjur av privatpersoner. Man använder visserligen äggen men föder inte upp dem industriellt. Men detta avspeglar sig inte i inställningen till slaktkyckling och värphöns som föds upp industriellt. I dessa fall använder sig de flesta människor av produkterna. Många känner sig illa till mods om de tänker närmare på hur slaktkycklingar och värphöns har det. Exempelvis är bedövningsmetoden för slaktkycklingar mekaniserad och det händer att kycklingar inte bedövas. De går sedan igenom avlivning utan att blivit helt bedövade först.
Det är mycket lättare för gemena man eller kvinna att moralisera över det exotiska och ovanliga än att se den "balken i det egna ögat". Människor förfasas över att man äter hundar i Kina, över att rika damer bär päls och över att tuppar föds upp för att sprutas in i läpparna på döttrar till välbärgade familjer.
Men varför kommer denna nyhet upp på nyhetsförmdelares Internetsidor om tupparnas villkor redan delas av djuren inom animalieindustrin världen över. Jag tror att förklaringen ligger i två delar. För det ena är det en minoritet som gör läppförstoringar. I det övriga samhället finns en viss negativ inställning till skönhetsoperationer generellt som gränser till moralism (alltså att man inte borde ändra sitt "naturliga" utseende - möjligen att det också är "fusk"). En aspekt på denna inställning tror jag ligger i att det fortfarande är så pass dyrt med skönhetsoperationer att det oftast är förbehållet de mer förmögna.
För det andra är tuppar och hönor djur som tillsammans med t.ex. hundar, katter och kaniner hålls som husdjur av privatpersoner. Man använder visserligen äggen men föder inte upp dem industriellt. Men detta avspeglar sig inte i inställningen till slaktkyckling och värphöns som föds upp industriellt. I dessa fall använder sig de flesta människor av produkterna. Många känner sig illa till mods om de tänker närmare på hur slaktkycklingar och värphöns har det. Exempelvis är bedövningsmetoden för slaktkycklingar mekaniserad och det händer att kycklingar inte bedövas. De går sedan igenom avlivning utan att blivit helt bedövade först.
Det är mycket lättare för gemena man eller kvinna att moralisera över det exotiska och ovanliga än att se den "balken i det egna ögat". Människor förfasas över att man äter hundar i Kina, över att rika damer bär päls och över att tuppar föds upp för att sprutas in i läpparna på döttrar till välbärgade familjer.
Min slutsats är att den populära argumentationen kring djurskyddsfrågor inte sällan handlar om moraliska ställningstaganden i andra frågor där man projicerar de egna skuldkänslorna för hur djuren behandlas inom animalieindustrin på andra människor vilka är lätta att skuldbelägga. Det menar jag dels är improduktivt eftersom man inriktar sig på en liten del av animalieproduktionen och dels kan skada djurskyddsrörelsen som anstränger sig för att bygga upp en faktabaserad argumentation. Samtidigt är det genom att lyfta fram gränsfallen och motsättningarna i de flesta människors inställning till djur i det enskilda fallet som man kan medvetandegöra människor om de generella djurskyddsproblemen. Det är en snäv balansgång där man måste vara mycket pedagogisk och tydlig. Jag har ännu inte lyssnar på kalibers inslag om tupparna med ser fram emot ett reflekterat inslag om människor inställning till djur där man använder det enskilda fallet för att belysa det generella mönstren.
