Paris!

När man får klagomål över att man inte skriver något i bloggen, då vet man att det åtminstone är någon som intresserar sig för den! Mina bloggplaner har blivit lite åsidosatta eftersom det är så mycket annat att göra. Men också för att min dator kraschade. Nu förefaller det som om hårddisken är helt paj. Inget går att rädda. Det är lite tråkigt, men jag tror att jag har ganska mycket på en äldre säkerhetskopia. Jag får titta på det när jag kommer till Göteborg. Det är ju inte så lång tid kvar på min praktik. Faktum är att en av mina rumskamrater, Christina från Österrike, kommer att åka hem i nästa vecka. Det är lite ledsamt.

Desto roligare var det att åka till Paris. Det tar enbart 1 timme och 20 minuter att åka från Bryssel. En kompis från Hamburg, som jag lärde känna i Berlin, och jag åkte lördag morgon från Bryssel och steg av på Gare du Nord vid tio på förmiddagen. Tjugo timmar senare tog vi tåget hem till Bryssel tidigt på söndag morgon. På hela vägen från Bryssel till Paris såg jag inte en enda liten stad; bara åkrar hela vägen.

Jag slogs av tre saker om Paris. För det första märker man snabbt att det är riktig metropol till skillnad från lilla Bryssel. För det andra slogs jag av det ohyggligt komplexa tunnelbanesystemet.

Man får känslan av att de liksom grävt tunnlar lite planlöst under Paris och sedan låtit det förbli så. För det tredje är all form av dryck ohyggligt dyrt. Vi tog en fika ganska snart efter att vi anlänt. Vi hade utiskt över Jardin Tuileries i första Arrondissementet. Det var alltså inte förvånande att priserna var höga; men en smörgås kostade kanske 4 Euro medan en flaska vatten kostade 8 Euro och en kaffe 5 Euro. Jag återkommer till dryckesfrågan senare - vid kvällstid. Först besökte vi Louvren.

'

Min favorit på muséet: Den egyptiska guden Bes. De egyptiska gudarna och faraonerna är oftast långa, galanta och slanka. Bes sticker ut en smula. Det gillar jag. 

Vi hann egentligen bara med den egyptiska avdelningen. Louvren är för stort och vi hade bara en dag att göra hela Paris. Men innan vi gick var vi ju tvungna att se Mona Lisa förstås. Här står massor av människor och trängs runt en ganska oansenlig tavla när museet är fullt av makalösa tavlor och antika skatter. Två saker att säga om Louvren: Köp biljetten på turistinformationen och inte vid ingången. Det gjorde vi och kunde glida förbi en jättelika kön in till museet. Köp lyssningsguiden om du inte kan franska. Det gjorde vi inte, och jag fick efter bästa förmåga översätta alla texter eftersom nästan allt är uteslutande på franska. Det resulterade inte sällan i att jag berättade på svenska vad som stod på franska för någon som talar tyska och engelska. Var det ett bra museum? Jag tror att de har ett för stort museum för att de riktigt skall kunna göra något riktigt bra utav det. Men visst, bara lokalerna är ju ett museum i sig, och det finns mycket mer att se än vad vi hann med.

Efter detta strosade vi över Seine till "les quartiers Latins" i 5:e och 6:e Arrondissementet för att ta en bit mat. Vi besökte Pantheon, inte långt därifrån, och promenerade genom Jardin du Luxembourg för att till slut komma till Eiffeltornet.

 

Eiffeltornet var faktiskt en postitiv överaskning. I skymningen var det en ganska intressant upplevelse att vandra under tornet för att på bron över Seinen se tornet blinka i en maffig ljusshow.

Efter detta tog vi tunnelbanan till Montmartre och Sacre Coeur. Det var också väldigt fint - men det var för mörkt för att kunna ta bilder. Det var en skön stämning med massor av folk som samlades för att njuta av utsikten och det fina vädret. Sedan satte vi oss på en liten uteservering med infravärme, tog igen oss och tog en drink. Montmartre var faktiskt det bästa på hela dagsturen. Men om man är trött i benen efter att ha sprungit runt i Paris hela dagen, rekomenderar jag att ta hissen från tunnelbanestationen till ytan -  några rulltrappor finns inte - och spiraltrappan fortsätta i oändlighet.

Nu till dryckeskostnanderna igen. Eftersom vi tog första morgontåget till Bryssel var vi ute på en klubb vid Place de la République hela natten. Det var ett häftigt ställe och vi hade kul. Men för en öl på flaska tog de 10 Euro! Jag har aldrig varit med om maken. Men vi höll oss i alla fall tämligen nyktra. Klockan 06:02 på söndag morgon avgick tåget till Bryssel. Jag slocknande efter ungefär en minut. Nu måste jag, inte bara återse Berlin, utan också Paris!

Tuppar, löss och läppar

I morse var en av de mest framträdande nyheterna avslöjandet om att tuppar föds upp och slaktas enbart för att använda deras tuppkammar i läppförstoringsmedel. Det som blir kvar mals ner till minkfoder eller blir till biogas. Alternativet är syntetiska produkter i läppförstoringsmedel (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=4746397) .

Jag håller helt med om utgångspunkterna för artikeln. Om vi klarar oss utan att använda animaliska produkter för ett visst syfte så borde vi låta bli och istället använda vegetabiliska eller syntetiska produkter. Men i nyhetsinslagen får man lätt bilden att att förbudet mot att testa kosmetiska produkter på djur betyder att inga djur används i produktionen av smink. 

Det är inte sant. Jag tror alla är medvetna om hur sköldlöss föds upp enbart för att bli rött färgämne i smink och vissa livsmedel. Dessutom kräver lagstiftning i hela EU att alla nya (och gamla) kemiska produkter testas på djur. Däremot får man inte testa den kosmetiska slutprodukten på djur. 

Den svenska lagstiftning på området har som utgångspunkt att djurens inom animalieindustrin inte skall utsättas för lidande. För vilket syfte de föds upp har ingen betydelse. Enbart när det gäller djurförsök finns särlagstiftning som innebär att djur får utsättas för lidande i syfte att få ny vetenskaplig kunskap. I verkligheten säkerställer inte djurskyddslagen att djur inom animalieindustrin undgår lidande eftersom portalparagraferna i djurskyddslagen om att djur inte skall utsättas för onödigt lidande och kunna leva naturligt inte har implementerats i mer specifika bestämmelser för hur djur skall hållas och skötas. Dessutom är kontrollen av djurskyddsbestämmelserna undermålig samt straffbestämmelserna i många delar otillträckliga.

Ett exempel är minkuppfödning. Minkuppfödningen ger inte minkarna möjlighet att bete sig naturligt som därmed utsätts för lidande (SOU 2003:86). Men minkuppfödarna menar att genomgripande förändringar i uppfödningen skulle medföra att minkindustrin inte skulle bära sig på grund av ökade kostnader. Därmed blir effekten av en anpassning till djurskyddslagen att minkindustrin avvecklas. Därför behöver minkuppfödarna kompenseras för bortfall av sin näringsinkomst. Men ofta hör man argumentet att minkuppfödning borde avvecklas för att vi inte behöver pälsarna. Vi människor har inte rätt att föda upp och slakta djur bara för deras skinns skull. Det argumentet håller jag med om, men det finner inte stöd i djurskyddslagen.

Förbudet mot att testa kosmetiska produkter på djur har sin grund i att djuren i djurförsök får utsättas för lidande. Argumentet är att testning av kosmetiska produkter inte ger någon ny vetenskaplig kunskap utan är onödig i jämförelse med djurens lidande. Det gäller möjligen särskilt med tanke på att ingredienserna redan har testats på djur. Lagstiftningen säkerställer dock i teorin (om än inte i praktiken) att tuppar inte utsätts för onödigt lidande i uppfödningen. Därmed faller möjligheten att utifrån djurskyddslagen argumentera mot uppfödningen i sak. Man får istället fokusera på hur den konkreta uppfödningen går till och om den är i linje med djurskyddslagens intentioner.

Men varför kommer denna nyhet upp på nyhetsförmdelares Internetsidor om tupparnas villkor redan delas av djuren inom animalieindustrin världen över. Jag tror att förklaringen ligger i två delar. För det ena är det en minoritet som gör läppförstoringar. I det övriga samhället finns en viss negativ inställning till skönhetsoperationer generellt som gränser till moralism (alltså att man inte borde ändra sitt "naturliga" utseende - möjligen att det också är "fusk"). En aspekt på denna inställning tror jag ligger i att det fortfarande är så pass dyrt med skönhetsoperationer att det oftast är förbehållet de mer förmögna.

För det andra är tuppar och hönor djur som tillsammans med t.ex. hundar, katter och kaniner hålls som husdjur av privatpersoner. Man använder visserligen äggen men föder inte upp dem industriellt. Men detta avspeglar sig inte i inställningen till slaktkyckling och värphöns som föds upp industriellt. I dessa fall använder sig de flesta människor av produkterna. Många känner sig illa till mods om de tänker närmare på hur slaktkycklingar och värphöns har det. Exempelvis är bedövningsmetoden för slaktkycklingar mekaniserad och det händer att kycklingar inte bedövas. De går sedan igenom avlivning utan att blivit helt bedövade först.

Det är mycket lättare för gemena man eller kvinna att moralisera över det exotiska och ovanliga än att se den "balken i det egna ögat". Människor förfasas över att man äter hundar i Kina, över att rika damer bär päls och över att tuppar föds upp för att sprutas in i läpparna på döttrar till välbärgade familjer.

Min slutsats är att den populära argumentationen kring djurskyddsfrågor inte sällan handlar om moraliska ställningstaganden i andra frågor där man projicerar de egna skuldkänslorna för hur djuren behandlas inom animalieindustrin på andra människor vilka är lätta att skuldbelägga. Det menar jag dels är improduktivt eftersom man inriktar sig på en liten del av animalieproduktionen och dels kan skada djurskyddsrörelsen som anstränger sig för att bygga upp en faktabaserad argumentation. Samtidigt är det genom att lyfta fram gränsfallen och motsättningarna i de flesta människors inställning till djur i det enskilda fallet som man kan medvetandegöra människor om de generella djurskyddsproblemen. Det är en snäv balansgång där man måste  vara mycket pedagogisk och tydlig. Jag har ännu inte lyssnar på kalibers inslag om tupparna med ser fram emot ett reflekterat inslag om människor inställning till djur där man använder det enskilda fallet för att belysa det generella mönstren.

Berlin är en underbar stad!

Berlin och Bryssel är två helt olika städer. Bryssel präglas av trånga gator med smala tre- eller fyravåningshus som står tätt tätt. Om en bil skall fickparkera (Brysselborna är ena hejare på att fickparkera) så stannar trafiken i båda riktningarna. Men Brysselborna förefaller ta det ganska lugnt och trafiken präglas av en respektfull artighet. Som fotgängarna bereds man alltid väg på övergångsställena. Det är en smutsig stad med brist på gröna ytor (eller ytor överhuvudtaget - det är väl Grand Place som är undantaget). 

När man då anländer till Berlin och områden runt Kurfürstendam är det som att kliva ut ur en trång garderob ut i en stor spegelsal. Det går breda raka avenuer rakt genom staden. Det växer träd överallt och inne i staden finns det en skog (Tiergarten) där det lever vilda djur. Sedan är ju Berlin en storstad, en turiststad - det märks omedelbart. Det hör till saken att jag åkte från ett regnigt och grått Bryssel till ett somrigt och soligt Berlin. Det var hur som helst en berusande frihetskänsla att komma till Berlin!

Men det finns även likheter mellan städer. Berlin är ju en stad där det fula och slitna (men kanske charmiga och pittoreska) står sida vid sida med det rena och vackra. Det är ju det faktum att Berlin har haft ett nedgånget centrum som gjort staden till ett kulturellt centrum i Europa. På samma sätt flyr Brysselborna stadscentrum för att ge plats åt internationella studenter, praktikanter och lycksökare. De båda städernas själ och puls är nära förknippat med städernas avigsidor. 

TV-tornet vid Alexanderplatz

Från TV-tornet mitt i stan, en politisk symbol på den tiden det byggdes, får man en utmärkt utblick över staden. Man skymtar gråa betongöar som svävar över horisonten i fjärran. Det är stadens förorter. När man är i Berlin som turist ser man bara en mycket liten del av staden.

Babylons murar på Pergamonmuseet

När det kommer till "sightseeing" så är Pergamonmuseet ett måste vid ett besök i Berlin. Låt mig jämföra med Historische Museum där kan man färdas genom tiden från förromersk tid till efter första världskriget. Varje epok har sin avdelning med utställningsobjekt och förklarande texter. Fokus ligger givetvis på Tysklands historia, som sig bör. Men var finns den röda tråden? Vad vill man egentligen med utställningen? På något sätt får man en känsla av att det handlar om det tyska rikets uppgång och fall och uppgång igen. Fram tills efter första världskriget går det att beskriva en nationell tysk historia utan att det blir allt för problematiskt. Faktiskt fanns det upplysningar om den utbredda antisemitismen i Frankrike vid 1900-talets början. Vad jag menar är att Historische museum känns som en historisk kvarleva i sig - ett monument över 1800-talets nationella strömningar från vilken tid museet härstammar. 

Pergamonmuseet - det vill jag påpeka - är inte bättre än Historische museum ifråga om självreflektion. Pergamonmuseet har fått sitt namn från den antika grekiska staden Pergamon vid Mindre Asiens kust (Turkiet). Denna stad grävdes ut av tyska arkeologer i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Från utgrävningsplatsen fraktades alla föremål till det tyska rikets huvudstad för att ställas ut för allmänheten. Det blir ju ganska långt att åka för dem vars historia det är. Tyskarna hade ju vid tiden före första världskriget goda relationer med Ottomanska riket vilket slutligen föll samman (eller delades upp) efter första världskriget som ett resultat av centralmakternas förlust. Tyskarna gjorde samma sak där som britterna gjorde i Egypten (Brittish museum) och fransmännen på andra ställen. Jag menar inte att man skall avstå från att ställa ut objekten utan att utställningen borde problematiseras utifrån den historiska kontexten för museets tillkomst. 

Men, om man hyser det minsta intresse för antik historia är Pergamonmuseet ett måste. Det är fantastiska föremål man får beskåda! Man får en liten apparat och hörlurar där man kan knappa in sifferkoder för varje objekt. På det viset får man en guidad tur genom museet. Det är verkligen något andra museer borde ta efter. Jag vandrade omkring på Pergamon och museet för islamisk konst (på andra våningen) i två och en halv timme! 

Potsdamerplatz 

Berlinmuren gick precis vid Potsdamerplatz. Idag kan man inte ana det överhuvudtaget. Potsdamerplatz tror jag visar på Berlinbornas syn på muren och delningen. Man vill gärna sopa igen spåren från den. I det här fallet med (vid den tiden) moderna glasskrapor.

Alla har hört om skyway med vem har hört  om sky-sewer?

Vid Potsdamerplatz upptäckte vi lila rör som slingrade sig genom staden en bit över marken. Vi undrade vad det var för konstverk men kunde inte hitta någon skylt eller förklaring någonstans. Ganska speciellt tänkte vi. Sedan upptäckte jag att det fanns sådana här rör i hela stan - och att de gick ner i avloppsbrunnar här och där. Det visar sig att man har avloppsrör ovan mark. Antagligen är det något slags reservlösning. Hur som helst förklarar det den stundom aningen unkna odören man kan känna i Berlin då och då. 

Det blir nog fler resor till Berlin framöver. Men nu skall jag passa på att göra Bryssel de närmaste veckorna!

3 Rue de Luxembourg

Idag var första dagen på jobbet i Bryssel, 3 Rue de Luxembourg. När man börjar något nytt är man full av energi och arbetslust. Man vill komma igång och få saker gjorda. Men nu är det så att det finns en viss inkörningsperiod. Man skall få ordning på datorn och lära sig den mjukvara man arbetar med. Man skall sätta sig in i de frågor man hanterar och man skall ta reda på vilken information man behöver skaffa sig och hur. Det är frustrerande. Att inte uppleva att man inte får så mycket gjort som man velat är otillfredsställande. Det känns som man förslösar en dag även om den tiden som spenderats på att klura ut förutsättningarna för arbetet och skaffa sig en arbetsordning inte är bortkastad. Till råga på allt var jag tvungen att gå när alla andra gick eftersom jag inte har koder och allt vad det är om larmet går. Imorgon skall jag dock få allt sådant ordnat så att jag kan arbeta vilka tider jag vill.

Efter jobbet var jag på stormarknaden. Den ligger inom gångavstånd. Tanken var att köpa på mig en hel del basvaror. Jag gick ut därifrån med tre stora kassar med varor. Det var mindre tillfredsställande att släpa dem hem. Men nu har jag i alla fall lite hemma. Men någon vettig müsli fanns inte att köpa, inte heller fanns det havregryn. Riset kokar man förövrigt i en påse - i kastrullen - i påsen alltså. Sedan klipper man upp påsen och serverar. Fånigt om du skall fråga mig - vadå utan påse? - om du frågar Belgarna.

Väl hemma möts jag av en upprörd tjej som flyttar uppåt då hon inte vill gå på toaletten på våningen under mig. Hon hade nämligen haft ett "rendez-vous" med en råtta där. Den hade även ätit upp deras bröd och lagt sin spillning lite överallt. Men det hade tagits om hand genom gift med mera. Det gick väldigt fort tänkte jag. Om råttan upptäcktes idag. Men det visade sig att råttan en gång för länge sedan hade besökt flickan ifråga i så att säga prekärt läge. Men upplevelsen hade etsat sig fast i hennes medvetande till den grad att hon inte ville besöka platsen för mötet igen. Jag kan ha viss förståelse för hennes långsinthet.

IKEA

I Bryssel finns två IKEA: Anderlecht och Zaventem. Jag fick veta innan att jag kunde åka dit och köpa sådant jag inte fick med mig i packningen som sängkläder och badlakan. Det skulle jag göra idag. I Göteborg har höstens ankomst känts ganska länge. I natt var det dessutom mycket kallt i Bryssel. Så jag tog på mig ganska bra med jacka och allt. I Bryssel verkar dock vädret kunna skifta. Idag var det 25 grader och solsken. Till råga på allt hade jag inte druckit kaffe sedan jag lämnade flyget igår. Alltså, hade jag snart både vätskebrist och grava abstinensbesvär.

Här får jag göra en avstickare och förklara Bryssels udda kollektivtransportsystem. De har såväl bussar, spårvagnar, tunnelbana som pendeltåg. Det har Stockholm också. Men i Bryssel drivs tunnelbanan av MIVB, de flesta busslinjer i Bryssel drivs av STIB men Wallonien har egna busslinjer som drivs av TEC och Flandern sina egna busslinjer som heter De Lijn. Slutligen drivs pendeltågen av SNCB/NMBS. Det finns olika biljetter för de olika systemen. För att köpa biljetter finns också olika inköpsställen. Det finns GO-automater för en-, fem- och tiodagarskort (givetvis olika för vilka system man vill kunna åka med). Det finns KIOSK för att köpa biljetter och för att fylla på kort samt det finns BOOTIK för att köpa nya periodkort. 

Det finns dock ett månadskort där man kan åka med precis allt. Det tyckte jag verkade bra. Därför hoppade jag på bussen och betalade kontant för att sedan vid bytet vid Gare Central (Centralstationen) köpa månadskort. För på en centralstation måste ju allt sådant  finnas. Mycket riktigt fanns en KIOSK där, men jag blev informerad om att jag måste köpa ett nytt kort vid en BOOTIK. Det säger något om Bryssel att det inte finns en BOOTIK vid centralstationen. Det fanns istället vid Gare de l'ouest (Västra stationen) vilket var på väg till IKEA. 

Turligt nog hade BOOTIKen extraöppet på lördagen där det annars var stängt. Det är massor av unga människor som skulle köpa kort. Det fanns till och med guider där. En av dem frågade om jag har identifikation. Jag svarade tveksamt att jag hademmitt körkort. Men se, det fungerade inte. Passet hade jag lämnat på rummet. I Göteborg är jag övertygad om att vem som helst kan kliva in på Tidpunkten och införskaffa ett månadskort mot kontant betalning utan problem men icke i Bryssel. Det får vänta tills på måndag. Söndagar visar det sig att man tar lite mer allvarligt på sabbaten i Bryssel än i Sverige. Någon BOOTIK är inte öppen då och mataffären stänger halv tolv. I Göteborg är affären öppen till nio eller tio varje dag. Jag blev irriterad när affären stängde tidigt på nyårsafton förra året. Det är olika här i världen.

Ja, IKEA. Det såg ut som det brukar. Jag drack kaffe och handlade det jag behövde bland annat lite förvaringslådor m.m. Nu på kvällen har jag packat upp. Med lite (egna) saker blir ett rum betydligt mer hemtrevligt. Det finns en blomsteraffär nere på gatan och kanske kan jag hitta något att hänga på väggen. Då kan det nog bli riktigt mysigt. Just ikväll känns det som att jag vill stanna här länge - och det skall jag ju - så det passar ju riktigt bra.

Det svänger snabbt i Bryssel; både väder och känslor.

En rätt så händelserik dag

Dagen började klockan sex. Det är alltid några saker som man behöver ha till sista dagen (som kaffebryggare, sängkläder och sådant). Därför behövde jag bära upp några saker på vinden och dessutom skulle jag byta till ett bättre hänglås till dörren. Vindsnyckel finns det tyvärr bara en av så den kunde jag inte överlämna till hyresgästen vid ett tidigare tillfälle. Istället skulle jag lämna den i nyckelskåpet. Dock hände det som inte fick hända - jag tappade nyckeln på golvet i det kolsvarta vindsförrådet. Alla ficklampor och dylikt fanns nerpackade någonstans som jag inte visste var. Panikartat fumlade jag med händerna på förrådsgolvet för att känna om jag kunde hitta den. Som av ett mirakel fick jag fatt på den.

Dagen innan hade jag upprättat en minitiös tidtabell för min resa. Jag hade hört mig för och man borde vara minst en timme innan utsatt tid på Landvetter. Men eftersom jag ofta är ute i extra god tid - även om jag har planerat  - var jag på flygplatsen säkert två timmar innan utsatt avgång. Den fryntlige mannen som hade hand om incheckningen påpekade att min biljett bara medgav att checka in ett bagage och att något handbagage utöver mina två fullproppade datorväskor (det är också en syn: mig släpandes på två resväskor med två datorväskor över axlarna) ingick inte. Men, förmodligen hade jag någon oskyldig utstrålning för den gode mannen satte helt frankt på en liten pappersremsa på mitt handbagage som intygade att det fick medtas - helt på eget bevåg. Därefter var det en lång väntan.

Jag hade haft kontakt via e-post med en dam angående boende. Hon hade ett rum till mig som jag ville hyra. Jag skulle ta Buss 12 från flygplatsen till Schumann och möta henne där. Sedan skulle hon köra mig till boendet. Vid biljettautomaten till bussen möter jag en plastikkirurg från Oman som inte har några mynt. Vi växlar, och växlar några ord. Han skall också av på Schumann.

"It's not the first time for you outside Gothenburg.", säger plastikkirugen.
"Well, no, I have been elsewhere too, but not very much abroad." (Jag var ju i Götene bara förra veckan!)
"For a prolonged stay, I mean, like now."
"No, it's my first time."
"Ok, you seem quite confident so I thought you'd done this before."
"No, but everything's going to be great!"

Då började jag känna av det faktum att jag skall bo här i flera månader. Intill dess hade allt varit så inriktat på resan och förberedelser. Det går aldrig att riktigt känslomässigt ta in på förhand något som man vet så lite om hur det skall vara.

Vid Schumann gick vi av och hälsade varandra lycka till (jag snarare tumlade ur bussen med alla väskor i en hög). Jag möttes mycket riktigt av min kontakt. Jag packade in mina grejor i bilen och sedan åkte vi en sväng för att titta på the Sweden House där min praktikplats är. Det började gå upp för mig att den här bilen går ju dit min kontakt kör. Visserligen är hon en bräcklig dam men där dit vi åker kan det ju finnas ett gäng med skurkar. Vi talade om Buddhism, meditation och veganism. Känns ju inte som skurkfasoner riktigt.

Vid huset väntade en ung man och hans syster. Jag fick uppfattningen att han skulle komma att flytta in i huset också. Han hjälpte mig med väskorna till tredje våningen där mitt rum låg (på hissen fanns skylten: "en panne" som gav intrycket av att vara permanent snarare än tillfällig). Rummet var inte olikt bilderna men jag möttes av en underlig lukt. Dessutom var det ganska slitet golv och möbler. Känslan var sådär. Vi tittade in i kök och badrum. Men det var ingen annan där någonstans. Ganska fort blev vi sittande i husets kontor. Jag fick ett kontrakt och en penna. Nu började jag få kalla fötter. Jag började undra om den propre unge mannen som hade väntat var en del i en plan att få naiva brysselpraktikanter att betala för dåliga rum långt ut i ingenstans. Genom att låta påskina att någon annan var intresserad så skulle jag känna mig trygg.

Jag frågade om hur tvätt och städning fungerade och vad fanns för utrustning i huset. Men min kontakt visste inte. Det fanns en tvättautomat någonstans i närheten och städning visste nog den tjejen som bott där i två år mer om. Men vem bor i ett rum så här i två år om man inte är ett socialfall med kronofogen på sig, undrade jag tyst för mig själv. Detta är skumt. Jag lät förstå att jag ville tala lite med de andra hyresgästerna innan jag skrev på något. Min kontakt sa att det var ok men det fanns många andra som var intresserade. Sedan åkte hon.

Själv och utan kontaktmöjligheter någonstans i Bryssel satt jag på mitt rum. Jag tog en promenad. Området som heter Evère präglas som hela Bryssel av täta låga hus. Det finns många små pubar och lite olika affärer. Rätt så trevligt område. Till slut började folk komma hem från sina jobb/praktiker (det var ju därför de inte var tillstädes mitt på eftermiddagen). Vid det laget var jag socialt och informationsmässigt utsvulten. Mitt första offer var en tjej från Tjeckien. Hon var trevlig och artig med hade uppenbarligen lite bråttom. Dock verkade hon vara rätt seriös.

I huset bor det ytterligare en svensk. I det här fallet framstod det tydligt hur språklig och kulturell trygghet kan vara viktigt. Han berättade att han ordnat ett boende från Sverige som visat sig vara katastrofalt men sedan kommit hit. Uppenbarligen hade jag hittat ett bättre boende än många andra. När jag frågade min kontakt om lukten berättade hon att de precis målat om för att den tidigare hyresgästen rökt. Det var ju ganska bra egentligen. Sedan fick jag allt fler vittnesmål om den goda andan i boendet. Nackdelen är att bussen, även om den går direkt till min praktikplats, kan ta väldigt lång tid på sig beroende på trafiken. Det må så vara. Just nu känns det som att jag har hittat något som passar mig.

Första dagen

Då kom til lslut dagen som man väntat på; första dagen på praktiken. Idag var jag på Västra Götalandsregionens avdelning för internationell samordning. Först deltog jag i ett sekretariatsmöte där jag fick presentera mig. Därefter följde en serie möten för att orientera mig och avdelningens andra praktikant (som skall vara i Göteborg) om verksamheten. Det är väldigt bekvämt att få sig all information serverad utan direkt motprestation. Det gäller väl att njuta av detta lugn innan stormen. Det är min övertygelse att det blir mer intensivt och arbetsamt när jag väl är på plats i Bryssel.